Känslan när man inte tror det kan bli värre och när det ändå blir det.

Den känslan är en vanligt återkommande känsla nuförtiden. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte med all skit världen ger mig. Jag funderar om det står i min panna att behandla mig hur jävla illa ni bara vill, det är lungt, sparka mig, slå mig jag ligger redan ner. Liggandes ensam på ett iskallt golv, ihopkurad och väntar på nästa spark. Känner sparken mor ryggen, inte fysiskt, bara psykiskt, känner hur hela kroppen drar ihop sig, smärtan som inte går att beskriva med ord.

Det finns inte ord till allt. 

Jag tror att folk som aldrig får någon beröring är lättare tillgängliga för depressioner, eller de som redan är nere att det bara gör det värre. Uplever nämligen det själv. Jag är så beroende av närhet, beröring, men får nästan aldrig det. Bara när jag gosar med min hund. Jag behövder det, men samtdigt drar jag mig skygg undan när jag väl får det, vilket resulterat i beröringen uteblir. Jag misshandlar mig själv genom att träffa killar jag knappt prata med, få 1 timmes närhet, men ändå logga där helt själv sen och känna sig så galet ensam. Äcklig, utlämnad och känna att man inte fick ut något av det.

Käftsmällen kom igen, hårt. Jag har försökt att komma över dig, försökt tänka att du inte gjorde nått fel. Ville så gärna för du gav mig allt det jag behövde, för att känna mig hel, glad. Att jag sedan få veta på omvägar varför du gjorde som du gjorde gör mig inte mer än jävligt ledsen. Respekterat mig? Tomma jävla ord, är du verkligen säker på att du menade allt du sa? Skulle du verkligen gjort så mot mig då?

Jag hoppas att jag är så stark den dagen när jag står framför efter vad jag sagt vad jag tycker om dig, att jag ger nig en fet örfil, vänder på klacken och lämnar dig där, och hoppas att du inte känner något mer är rejält misslyckad.

Samma visa åter igen, dessa jävla bakslag.

Jag vill verkligen inte mer.

Trots att jag har varit nere i den djupaste svacka under så många år försöker jag.

Men hur lätt är det när man gång på gång på gång för dessa bakslag.

vad har jag gjort för att förtjäna ett liv som detta???

En fråga som jag aldirg kommer få svar på, men att jag blir straffad är inget man kan gå miste på.

Jag hatar det ärcklig sjuka liv. Jag har gett upp hoppet på alla mäsnkliga varelser. Vad är det som gör att det är okej att såra trampa på mig varej gång jag försöker göra livet bättre.

Och tro mig jag förösker, jag försöker verkligen, men lyckas aldrig. Alltid alltid går det åt helvete, utan ett endaste undantag. hAR GETT UPP HOPPET OM LIVET OM ALLT. Livet kommer inte bli bättre, jag har verkligen instett det nu för så många gånger jag försökt, så åker jag ner till helvetet med huvudet föra, varje varje gång.

Haha jag fick en kommentar från en som undrade om jag verkligen ville leva. Klart som fan jag inte vill, känner hur din IQ flödar.

Hur många gånger har jag inte sagt att jag hatar denna världen? Jag måste vara född på fel jävla planet, för jag hatar alla mänskliga ting. Jag undrar om det finns någon människa i denna världen som verkligen inte vill såra mig. Jag tvivlar på det. Och jag ahr inte stött på någon hittills. Har aldrig haft någon som varit där, somstöttat mig som verkligen vill att jag ska må bra, nej det finns verkligen ingen. 

Idag fick jag upp en ny tanke, det gör ingenting för mig om jag är en av dem som dör i förtid. Hade jag blivit allvarlig sjuk idag, hade jag tacksam tagit emot det. nu vet jag att alla där ute, md eller utan sjukdom kommer bli rasade arg på mig. Att jag ska bvara jävligt tacksam att jag lever och har hälsan i behåll.

Men har man verkligen det om man kännt samma skit i 10 år?

Har man verkligen hälsan i behåll, är det inget att varit deprimerad i 10 år och fortfarande inte känt att livet har varit värt att leva?

Att det kan göra så obeskrivligt ont att mista någon man älskar så fruktansvärt mycket. I love you more than words can describe <3

Ibland undrar jag.

Ibland undrar jag om livet är värt detta.

Ibland undrar jag om livet är värt att leva med alla dessa bakslag.

Ibland undrar jag om livet ska vara såhär svårt att leva.

Är det värt det med all skit man får tillbaka.

Idag är det en sådan dag.

En sådan dag jag undrar, är det värt det?

Jag var med dig ända in i det sista, Jag höll om dig. Kramade dig. Grät dig blöt. Såg dig ta ditt sista andetag. Men jag var där. Denna gången fick jag säga hejdå. Ta ett farväl. Jag älskade dig så. Bara för att du inte finns här nu, kommer du ända finnas för mig för alltid... RIP <3

Grattis till mig! Nu har jag kommit in i en depressionsvacka igen, eller igen jag är väll mer och mindre alltid det, men nu är det lite värre. För det första, om jag fastar hur fan kan jag gå upp i vikt då? Äckelkropp, äckelkropp äckelkropp hur normalt att man går upp i vikt när man inte äter. Hatar hatar hatar den, kul att man ska tvingas leva i dethär jävla fängelset, som om man inte hade haft nog med annat, då hade man haft ett problem mindre iallafall.

Hatar livet, ja nu låter jag jävligt bitter, men det skiter jag i. Hur mycket jag än försöker och försöker hjälper det inte, slaget kommer förr eller senare. Vad jag än gör... Hatar att folk känner att de kan behandla mig hur de vill, blir jag ens behandlad som en männsika? ibland känns det inte så, folk verkar inte tro att jag har några känslor, det bara kör över mig, vad det än handlar om.

Och de här kilalrna som man ska bry sig om hela tiden, varför inte skita i allt som har med män att göra. Det känns som det hade varit lättast då men nej änd gör man det inte. Jag vet att jag för länge sedan borde lämnat honom, sagt hejdå och aldrig mer hörts, för inners inne hade inte han brytt sig heller, för vi har inte den relationen med varandra. Men hur fan kan man lova något och sen bara skita i det. Jag går inte oberörd jag blir påverkad. och det gör så fruktansvärt ont att du knappt kollar på mig längre, säg för helvete att du inte vill ses mer, jag sa att det avr okej om du inte ville se smer för ett tag sedan, ändå ska du hålla kvar mig och plåga mig in i det sista. Vill man något så kan man ta sig tid till det, det är inte så att man har fullt upp i 2 fucking månader, tid finns alltid, det beror bara på vad man priotiterar och vad man vill. Så säg det rakt ut istället. Men nej, nu är väll för feg. Att träffa en man istället för en kille gjorde ingen skillnad, du är fan lika omogen.

och familjen, jag orkar inte alla problemen jag gör verkligen inte det. Men det är omöjligt att involveras när man redan är inblandad.

Tror att jag snart bara tar mitt pick och pack och länmnar allt detta. Jag tror jag behöver det, komma bort från exakt allt som finns i mitt liv just nu. Kanske skulle jag kunna läka mig själv, jag vet att jag egentligen behöver hjälv, behöver ha någon att prata med, men om jag lämnar och släpper allt, åker iväg långt borta, så kanske jag skulle kunna försöka att hjälpa mig själv, komma hur mitt destruktiva liv, bli glad och lycklig för en gång skull, annars vet jag inte hur länge mitt liv kommer fortsätta.

Sitter med gråten i halsen, men kan inte, ska nämligen iväg till jobbet strax.

För ett par timmar sen ringde min pappa mig och sa att han ahde slutat och att vi skulle handl mat tillsammans, så jag få lite i kylen eftersom mitt konto inte är fullproppat med pengar efter resan.

Åkte till affären och jag fick välja exakt vad jag ville, kändes dumt. Försökte med nej det behövs inte, men en envisade sig.

Nu har han kört hem mig och nu sitter jag här själv med gråten i halsen.

Älskade älskade pappa (och mamma), vill mitt bästa och det ända jag gör är att kasta upp allt i ansiktet på er. Ha försöker vara snäll, och jag vet när jag går där i affären at maten kommer bli gammal och behöva slängas innan jag ens kollar i kylen.

Magen skriker, men jag lovade mig själv i morse att inte äta något, måste under detdär sträcket som envisar sig så, så därför ingen mat. Och det är långt kvar, jag kan inte äta mat på evigheter, inte om jag ska förbli en tjockis.

Blir så arg på mig själv, vad fan håller jag på med. Och mina föräldrar, som jag skadar omedvete.

Många gånger ahr jag kasnke skrivit i bloggen att de inte bryr sig och så vidare, de gör det, verkligen, de ser bara inte riktigt det jag vill att de ska se.

Otacksam jävla unge är vad jag är. De förtjänar en bättre dotter.

Men ändå bättrar jag inte mig. För jag har hmanat för långt enr i träsket och jag kommer fortsätta där trorts att jag komemr utplåna mig själv och min familj.

Älskade älskade pappa du som bara vill väl.

Det är lördag, solen har skinit, folk har grillat, träffats på en flaska vin, sett för att spela fotboll i parken eller cyklat till stranden för att sola och ta en glass.

Jag har inte gjort något av det. Trots att det är lördag har jag inte haft någon att ringa för att ses, ingen har heller ringt mig....

Dagar som dessa känner jag mig otroligt ensam. Kommer hem från jobbet i en knäpptyst lägenhet. Låter ballt gå ut över mig själv, straffar mig. Äter två små små mål på förmiddagen. Jobbar. Hoppar över lunchen, går upp till gymmet och springer på löpbandet. Åker hem, tar en klunk vatten. Lämnar mina saker i lägenheten och beger mig ut för en powerwalk. Solen skiner fortfarande. Folk njuter.

Själv går jag med raska steg, med huvudet nerböjt i marken, marscherar på, tänker på allt, missar att njuta av vädret, blir ännu mer deprimerad och känner mig ännu ledsnare när jag ser alla glada, varför få inte jag vara glad? Varför få inte jag ta en glass i solen, varför går jag inte där med en vän och snackar skit?

Blir arg på alla, för att de ler, för att de har kul, för att de ser ut att trivas med livet, för att de har något att leva för, förr att de få äta dend är glassen, eller grilla och ta en glas vin, arg för att de få sitta där och njuta medans jag måste gå snabbare och snabbare. Försöker lyfta blicken, se allt runt omkring mig, men märker att efter en halv minut går jag mer huvudet nerböjt i backen igen, känner hur tårarna försöker nå fram, blinkar arg bort dem, går lite fortare istället.

Det ända jag tänker på är vad vågen kommer stå på, hoppas hoppas, hoppet försvinner lika fort när jag tänker att jag inte är värd att väga den vikten imorgon som jag föreställer mig.

Duschar, inspekterar kroppen men blir genast illamående. Glad att pengarna på kontot är slut, glad att det inte finns någon mat i kylen, för nu skriker magen efter energi. Jag skrattar den rakt upp i ansiktet, för det är det ända jag kan skratta för.

Ensamheten är den jag är räddast för, jag vill verkligen inte vara ensam, vill ha någon där vid min sida, men jag har ingen, inte ens ett litet djur som hade känts tillräckligt just nu. Ingen hör av sig,l ingen bryr sig, ingen vill veta av mig, borde inse det snart. Önskar att jag inte fanns i denna värld. Om jag bara på riktigt hade varit osynlig, då skulle man alltid haft det att skylla på.